Samhällsvetenskap

För vissa bibliometriska mätningar, till exempel den årliga mätningen enligt den norska modellen och mätningen för uppföljningen av SU:s verksamhetsplan, hämtas data från SU:s publikationsdatabas DiVA.  För dessa mätningar räknas endast publikationer registrerade i DiVA. Observera att Universitetsbiblioteket utför regelbundna importer från Web of Science till DiVA av publikationstyperna Artikel i tidskrift och Artikel forskningsöversikt och kommer att fortsätta med importer för 2012 års poster, fram till den 19 mars.

För att statistiken som redovisas, ska bli korrekt är det viktigt att publikationer registreras i DiVA. Ett uttag ur DiVA gjordes 14 januari för årsredovisningen för 2012 men för mätningarna enligt den norska modellen och uppföljningen av verksamhetsplanen 2012 kommer även publikationer som registrerats under perioden fram till 19 mars att räknas.

Att göra de båda uttagen i mitten av januari respektive andra hälften av mars kommer förmodligen att bli standard framöver.

Som forskarkoordinator vill jag bygga nätverk och förmedla kunskap i alla frågor som hjälper forskare. En lika fin som viktig del i denna uppgift är att själv bedriva forskning. Då märker jag att forskningen kan vara raka motsatsen till att ge service till forskaren.

Forskaren befinner sig i en position där den vill konsumera och operera med källmaterial. Och det är alltid bråttom. Att ge forskare tillträde till material innebär dock många gånger att hindra forskaren utifrån ambitionen att bevara och skydda materialet. Och det måste alltid få ta sin tid.

När jag själv forskar anpassar jag mig efter förmåga till institutioners olika regler och att respektera personal och material. På Riksarkivet ska jag ha vantar när jag hanterar äldre material, annars kan det bli flottfläckar på nationalskatterna. På Kungliga biblioteket ska jag däremot inte ha vantar för de nöter på kvarlevorna. På Riksarkivet får jag fotografera och där finns en särskild anordning för denna självhjälp. På Kungliga biblioteket får jag fotografera - ibland. Idag blev jag genom en åthutning varse Kungliga bibliotekets tveksamma fotoregler.

"Man får inte fota här inne", sade bibliotekarien efter att jag knäppt en bild på 1815 års invoterade ledamöter i Wermlands Hushållnings-Sällskap med min mobiltelefon. Jag uppskattade snabbt tidsåtgången att skriva ned sidan för hand till minst 40 minuter och att de nuvarande öppettiderna skulle knäcka mitt projekt itu. "Men jag rör inte materialet när jag fotar", försäkrade jag. Jag har hört att klumpiga forskare riskerar att pressa sönder bokryggar när de vill motverka konvexa motiv. Det hade dock inget med saken att göra. All kopiering ska gå genom Kungliga bibliotekets reproduktionsavdelning, fick jag veta.

Det stulna fotot. Av Thomas Neidenmark.

På Kungliga bibliotekets hemsida (http://www.kb.se/besoka/kopiering/) upplyser man också om hur fotokopiering ska gå till. Det är en utmärkt tanke utifrån argument om att skydda historiskt material. Inledningsvis känns det också som en bra service. På samma sida anges vilka material forskaren själv får fota. Det är tre material: referensböcker, mikrofilm och vanliga böcker. Allt annat är förbjudet att fota, antar jag. (Jag erinrar mig genast alla de tillfällen jag själv hamnat på bild då utländska turister flitigt dokumenterat insidan av nationalbiblioteket.) Vill jag ha en fotokopia av ledamöter i Wermlands Hushållnings-Sällskap får jag alltså inte använda min egen kamera, utan betala 100 kr per sida för en digital bild av högre kvalitet plus fakturaavgift på 40 kr. Det innebär att två sidor i kvartoformat kostar mig 240 kronor. Det synes mig vara antingen en föråldrad affärsmodell, alternativt en service som väcker olust.

Varje dag är en forskardag på ABM-institutionerna (Arkiv, Bibliotek, Museum). Att undanröja hinder mellan forskaren och materialet är min viktigaste uppgift som ansvarig för universitetsbibliotekets forskarservice. Ju kortare vägen är från forskarens fråga till dennas resultat - desto bättre mår hela vårt samhälle. Jag önskar att fler ser det så. Av denna anledning är det viktigt att vi som arbetar med forskarservice prioriterar digital tillgång till material ännu högre. Men i väntan på att allt arkivmaterial finns digitalt, är det rimligt att forskaren får hjälpa sig själv utan att bli ruinerad; hjälp till självhjälp. Som sker på Riksarkivet till exempel.

Varför blogga som forskare? Vad ger det forskningen och undervisningen? Och hur reagerar kollegorna? Läs om hur tre bloggande forskare resonerar. Följande inlägg är en lång version av artikeln "Bloggen - viktig kanal för forskare" som publicerades i Universitetsnytt nr 6 2011. 

Från: Patrik Lindenfors
Skickat: den 15 november 2011 08:27

Vad är det som driver mig som forskare att blogga?

Som forskare har jag fått lära mig att arbeta hårt för att belägga varje påstående jag gör. "Hur vet du det?" är den ständiga frågan som hänger över varje forskares huvud. Det ska vara källhänvisningar och noggrant återgivna metodavsnitt så att arbetet går att upprepa och vem som vill kan se att allt gått rätt till. Men ibland står man där med en fråga som inte går att svara på. Det kanske finns för lite data, eller så vet vi för lite för att ens ställa frågan på rätt sätt.

Ett exempel inom biologin är livets ursprung. Hur gick det till? Det finns många spår att följa med ingen självklar metod som en gång för alla skulle svara på frågan. Vi kanske snart får reda på hur det hade kunnat gå till, men hur det verkligen gick till är en annan fråga. Samma sak med medvetandet. Vad är det och hur uppkom det? Eller om man är fysiker - Big Bang: var kom den ifrån? "Bäst att lämna den här typen av frågor till teologerna", kan man få höra då, "de har funderat mycket på sådant här."

Verkligen? Att ge upp vetenskapen just vid kunskapens gränser, är det en bra idé? Är det inte där man behöver vetenskapen som bäst? Och teologi, varför det? Går man till teologiska verk finns det visserligen källhänvisningar, men var är de noggrant återgivna metodavsnitten så man kan upprepa deras experiment? Var är experimenten överhuvudtaget? Slutsatserna må vara dragna enligt logikens alla regler, men hur kollar man upp premisserna? Är det rimliga premisser de arbetar med egentligen? Och om de nu vill uttala sig om verklighetens beskaffenhet, varför har de inga data?

Det är obegripligt att bli hänvisad till teologer för de här frågorna. Ser man närmare på frågan verkar det till och med obegripligt att bli hänvisad till teologer även i teologiska spörsmål. Jag har exempelvis intresserat mig mycket på frågan om Guds existens. Det logiska då är att vända sig just till de som sysslar med gudar och ställa frågan till dem. "Vem/vad är Gud och vilken metod ska jag använda för att få jag reda på om han/hon/den existerar?" I tusentals år har teologer av olika trosinriktningar arbetat med den här frågan, och de har hur många svar som helst. Synd bara att många säger olika, ofta motsägelsefulla, saker och att ingen vet hur man ska skilja dessa svar åt.

Därför började jag blogga. Det finns ett helt område av tänkande - som inte verkar ha mer stöd än alkemi, astrologi eller frenologi en gång hade. Detta tänkande förvaltas av människor som förmedlar kunskap från generation till generation baserat enbart på auktoritetstro - "Detta är sant för att vi har tänkt på det länge!" Och kritiserar man religiöst tänkande för att vara slappt möts man inte direkt av beundran utan av ett ramaskri - "Visa lite respekt, detta är heligt!"

Varför då egentligen? Är man sanningssökande forskare får man finna sig i att bli granskad, kritiken är akademins vakthund mot slappt tänkande. Men jag tror inte teologin är sanningssökande. Jag tror de bara förvaltar ett historiskt arv av unket tänkande som konserverats i sin egen omöjlighet. Likt en gång skedde med alkemin, astrologin och frenologin borde teologin förpassas till universitetens kuriosarum. Speciellt i dessa dagar när religion orsakar så mycket elände i världen. Det här är något som engagerar mig. Därför började jag blogga.

/Patrik

Patrik bloggar på

blog.lindenfors.se

humanistbloggen.blogspot.com

uppsalainitiativet.blogspot.com

---------------
Från: Jenny Madestam
Skickat: den 15 november 2011 20:15

Jag började blogga i början på året och var initialt mycket aktiv, skrev ett inlägg i princip varje eller varannan dag. Jag hade väl gått och funderat ett slag på tanken med en blogg men inte riktigt orkat/hunnit ta tag i det hela rent praktiskt. Drivkraften för mitt bloggande handlar nog primärt om mitt eget behov av att skriva. Jag gillar att skriva och att skriva om politik. Initialt tänkte jag dock att bloggen mer skulle handla om "livet som statsvetare". Att jag där skulle beskriva min tillvaro som forskare och lärare på universitetet. Jag hade en idé om att varva text och bilder från denna tillvaro. Och det utifrån tanken om att det kan finnas ett intresse av få "titta in" på universitetet - att få vetskap om vad vi som forskare ägnar oss åt. En konsekvens av denna typ av vinkling skulle därmed också komma att bli en del i "marknadsföringen" av mig själv och av universitetet/ statsvetenskapen.

Ganska snart kom jag dock att mer skriva analyser av dagsaktuella politiska skeenden (än "livet som statsvetare") och inledningsvis med ambitionen att knyta an till min egen och andras forskning (vilket dock också efter hand tonades ned mer och mer). Inläggen tenderade dock att bli tämligen långa och bloggeriet tog således en hel del tid i anspråk. För mycket tid. Under våren skrev jag dock tämligen frekvent och då rätt ambitiöst. Ganska snart kom alltså inläggen mer och mer bli rena politiska analyser.

Under senare delen av våren och under sommaren kom dock bloggeriet att klinga av, och detta av flera skäl. Till att börja med tog det alltså enormt mycket tid. Det blev en press att skriva i princip varje dag, och då inlägg som var rätt långa. Dessutom visade det sig att bloggen kom att sätta käppar i hjulen för mig i rollen som forskare. Jag bedriver just nu ett forskningsprojekt som handlar om partiledarrekrytering. Studien baseras på intervjuer med partiaktiva (partitoppar). Min möjlighet att få access till dessa personer visade sig försvåras av att jag skrev på bloggen - dvs att jag det öppna viset analyserade dagsaktuella politiska händelser. Somliga partiaktiva blev på sin vakt och någon antydde att jag "skrivit negativt om deras parti" på bloggen. Jag insåg alltså att jag måste tona ned min röst, via bloggen, i den offentliga debatten, för att inte bränna mina skepp i nuvarande projekt. Även om jag å ena sidan kan tycka detta blir märkligt, så inser är det bara att inse att partipolitik i många avseenden kan vara känsligt. Slutligen ledde bloggandet även till att jag inte sällan blev tillfrågad om att skriva artiklar i olika debattfora, utifrån mina inlägg på bloggen, men också att mina blogginlägg faktiskt ibland "snoddes" av andra - dvs att mina idéer återkom i annan form av någon annan, nästan ordagrant.

Konsekvensen av detta blev att jag bestämde mig för att ta en bloggpaus under sommaren och början av hösten. Funderade länge även på att helt lägga ned det hela. Under uppehållet fick jag dock en hel del uppmuntran från folk här och där som gärna ville att jag skulle blogga igen. Självklart var detta smickrande och kul att höra. Tydligen läser folk det jag skriver, och att jag kan bidra med något. Det gjorde att jag tog upp det hela igen för ett slag sedan. Samtidigt inser jag att jag direkt känner en press på att skriva, ofta och mycket. Nu försöker jag dock hålla det på mer rimlig nivå.

För att återknyta till frågan varför jag bloggar: mitt bloggande handlar primärt om att nå ut till grupper utanför universitetet. Till "allmänheten", men också till journalister. Jag vänder mig alltså inte primärt till mitt kollegium, utan upplever att jag via bloggen kan ge politiska analyser som uppskattas av folk utanför vår värld.

/Jenny

Jenny bloggar på

jennymadestam.se

--------
Från: Mårten Schultz
Skickat: den 18 november 2011 10:10
 
Mitt bloggande inleddes inte bara som en förlängning på min forskning utan var snarare en produkt av ett missnöje kring missförstånden kring juridik i allmänhet och en pedagogisk lust att ställa saker till rätta. Bevekelsegrunderna var lika mycket hämtade ur den pedagogiska identiteten som den vetenskapliga, så att säga.

Så här skrev jag tidigare om det:
Det började med ett samtal med mediegurun Joakim Jardenberg. Han uppmanade mig för en tid sedan, efter att jag för upmfte gången beklagat mig över den från båda håll underblåsta klyftan mellan journalistik och juridik, att jag istället för att knyta handen i kavajfickan borde försöka göra något åt det. Jag kunde till och med bli en "professionell bloggare", framhöll Jocke.

Det vill jag för mitt liv inte bli. Men Jocke har en poäng, en poäng som jurister i allmänhet, och vi jurister som bryr oss om rättsstatens integritet (vi som tror på juridikens fundamentala betydelse i demokratin och som vill skydda den mot missförstånd och angrepp) i synnerhet, borde ta till oss. Tiden är förbi då vi kunde låta de mediala missförstånden glida förbi, då domstolarna och juristerna i övrigt kunde krypa upp i elfenbenstornet och titta ned på journalister och pöbel som kravlar omkring i snaskigheter och falsarier. Juridiken påverkas av informationssamhället. Vi jurister påverkas av informationen.

Tidigare fanns det vissa förhoppningar om att traditionella media skulle kunna utföra det uppdrag som demokratin lagt i deras knä, nämligen att granska och förklara även händelser inom juridikens värld. Dessa förhoppningar är det nog dags att ge upp.

Juridiken behöver motbilder till de vrångbilder som allt oftare tillåts prägla det offentliga samtalet. Motbilder som bygger på kunskaper och känsla för rättsstatens underliggande värderingar. Motbilder av personer som delar insikten om att de rättsliga processerna behöver värnas och vårdas. Juridiken är en fantastisk uppfinning, fullt i klass med hjulet och tryckpressen. Den moderna juridiken är en av civilisationens höjdpunkter. Men den bilden får man knappast av media.

Det är dags för nya juridiska media. Arenor där jurister själva försöker förklara vad det är som egentligen sker i domstolarna, på advokatbyrån, på myndigheten. Där jurister försöker förklara värderingarna bakom processerna. En sådan arena håller vi på att utveckla just nu. Jag - och förhoppningsvis riktigt många andra jurister. Tillsammans.

Läget har nämligen aldrig varit bättre. Sociala media ger jurister möjlighet att tala till punkt. Att framföra sina argument utan att förvrängas på vägen. Att visa att den rätten inte är så konstig som den verkar. Dessutom tror jag att det finns många som vill lyssna. Många har tröttnat på envägskommunikationen. De idag existerande juridikbloggarna tyder på att intresset för de insatta perspektiven är stort.

Projektet kommer samtidigt att testa nätverkssamhällets grundtes om att den mest korrekta versionen alltid vinner. Om sociala media klarar av att bryta igenom kakafonin av missförstånd som råder om juridikens värld så är jag beredd att anse den tesen till fullo verifierad. I realiteten är det ofta bara rättsvetenskapsmännen som kan ta sig an uppgiften.

Målgruppen är, liksom för Jenny, allmänhet och journalister. Men det har visat sig finnas ett stort sug efter den här typen av kommunikation även hos juridikstuderande. Det visar sig särskilt på Twitter där många jur stud-ar följer och kommenterar. Det bidrar till att montera ned den distans som ofta kan uppstå mellan lärare och elever. Ett särskilt exempel på det är när studenter på storföreläsningar och jag som föreläsare kan interagera via Twitter under föreläsningar som traditionellt präglas av envägskommunikation.

/Mårten

Mårten bloggar på

martenschultz.com

Juridikbloggen.com
 
---------
Från: Patrik Lindenfors
Skickat: den 20 november 2011 12:16

Jag bloggar för att det finns saker i världen som står i vägen för kunskap och mänskliga rättigheter. Ett exempel, som ofta negligeras i den allmänna debatten, är religion. Detta vill jag uppmärksamma. Sen har jag också engagerat mig i klimatdebatten genom mitt bloggande på bloggen Uppsalainitiativet. Sen är det förstås kul att skriva om en och annan speciellt intressant forskningsrapport inom mitt eget ämne.

Bloggandet har lärt mig att snabbt sammanfatta komplicerade orsakssammanhang och formulera mina åsikter på ett vasst sätt. Jag har lärt mig att skriva snabbare helt enkelt. Som forskare gör det här att det går snabbare att skriva forskningsrapporter och andra texter. Jag har bland annat precis utkommit med en bok om den samarbetsforskning som pågår i många olika ämnen (bland annat biologi, nationalekonomi, psykologi, matematik) och det här hade jag aldrig hunnit med utan den träning i snabbt skrivande som bloggandet gett.

Reaktionerna på mitt bloggande har nästan enbart varit positiva. "Bra att du orkar" är en vanligt förekommande uppmuntran. Och visst känns debatten tröstlös ibland. Religionsdebatten är tusentals år gammal och många av de argument jag använder formulerades redan under antiken. Men det är en strid jag tror att varje generation måste föra.

Då är klimatdebatten mer dagsaktuell. Där har jag förvånats över att stöta på forskare i Sverige som villigt gått från att hävda att tobaken inte är farlig till att hävda att klimatet inte är något vi behöver oroa oss för: "Klimatet har ju alltid förändrats." Som om det skulle vara ett argument? Tänk om forskare som sysslade med sjukdomar hade haft samma inställning: "Människor har ju alltid dött." Horribelt.

Det finns egentligen inga begränsningar av att vara aktiv i sociala medier, förutom att man inte får blanda ihop sina roller. Jag har ju inte rätt bara för att jag är forskare, det är något jag aldrig får hävda. Just auktoritetstro är för övrigt något jag är speciellt allergisk mot. Om man tänker efter så är auktoritetstro det enda sättet som religion sprids vidare på. Religion är ju inget man upptäcker eller kan logiskt tänka sig fram till.

Men visst ger en forskningstitel viss gratis trovärdighet. Den dummaste kritik vi inom Uppsalainitiativet fått är just för vår brist på forskare bland våra bloggare - vi har ju bara två professorer och fyra aktiva forskare gudbevars, resterande medlemmar har andra yrken. Som om det var antalet disputerade som skulle spela roll och inte argumenten?

Jag kan tänka mig att det är lite mer problematiskt för Jenny där åsikter och forskningsområde ligger närmare varandra?

Vad har du för erfarenheter som andra forskare kan ha nytta av? (Fråga från redaktören)

Skrivandet! Bloggandet ger övning i att skriva. Det här är ovärderligt.

/Patrik

---------
Från: Mårten Schultz
Skickat: den 22 november 2011 09:14

Jag minns när jag hade bloggat i kanske ett halvår, och på den tiden höll jag mig mycket närmare den snävare forskningen i tonfall och ämnesval, då en äldre kollega i överordnad position sade något spydigt om bloggande i allmänhet, varpå jag framhöll att enligt en undersökning som presenterats i Harvard Law Reviews temanummer om juridik och sociala media forskare som använde sig av bloggteknik för att kommunicera var mer framgångsrika och mer inflytelserika. Professorn sade då att "Bara för att en massa amerikaner ägnar sig åt något betyder det inte att det inte är skit."

/Mårten

----------

Från: Jenny Madestam
Skickat: den 22 november 2011 12:03

Vad har du som forskare "tjänat" på att blogga? (Fråga från redaktören)

Jag vet inte om jag tjänat speciellt mycket på att blogga, faktiskt. Det har dock kostat mig en del. Men visst, jag möter stor uppskattning för mina inlägg, och det främst av människor utanför både akademin. Tror att många kan uppleva mig som enkel att förstå, att mitt tilltal är tämligen okomplicerat - vilket även är en medveten strategi från min sida (och det även i min roll som lärare och vetenskapskvinna - ogillar när saker och ting krånglas till bara för att det då skall verka lite svårare och "finare" - mycket kan många gånger uttryckas på ett betydligt enklare vis än vad vi inom akademin gör). MEN detta kan också göra att människor med mer förkunskaper (som t.ex. andra forskare eller andra som anser sig intellektuella) kanske stämplar mig som "ytlig".

Bloggeriet har även givit mig mer externa skrivuppdrag. Om en journalist/debattredaktör läser det jag skrivit kan det hända att jag får frågan om att utveckla det hela i en artikel. 

Mitt tips till andra forskare är att börja blogga - om du 1. har tid, 2. uthållighet, 3. en plan för hur ofta du ska skriva och vilken nivå du skall lägga dig på. Jag tror egentligen själv på att skriva oftare och kortare. Men som akademiker är det lätt att texten blir längre, och mer ambitiös, än vad som kanske lämpar sig för bloggformatet (folk orkar/hinner inte läsa allt för långa texter). Du måste således kunna stå ut med att skriva utan referenser och att ibland kanske även våga ta ut svängarna lite extra, på ett sätt som vi annars är ovana vid.

Jag har själv mer och mer börjat mikroblogga genom Twitter. Det är dock "livsfarligt" men samtidigt lite roligare än vanlig blogg eftersom det ger mer interaktion, vilket i sin tur ger dig input. Bloggen är mer av envägskommunikation, även om kommentarer förekommer och ofta är intressanta och stimulerande att bemöta.

/Jenny

Av Thomas Neidenmark

Erica Falkenström är doktorand vid Institutionen för pedagogik och didaktik, en tjänst hon tillträdde 2008. Hon har en fil.kand. från Linjen för personal och arbetslivsfrågor och har även arbetat som journalist.

Vid sidan av sin forskning driver Erica en enskild firma, Erica Falkenström Konsult, som bland annat arbetar med att stödja ledare i sin kompetensutveckling. Hennes avhandlingsprojekt handlar om etisk kompetens hos verksamhetschefer i hälso- och sjukvården. Ämnet är henne väl bekant och forskningen fördjupar vad hon redan utvecklat i flera böcker. Hon har exempelvis skrivit Vad vill du - egentligen? Om mål, mening och balans i livet. (Svenska Förlaget 2002) och medverkat i Chef med känsla och förnuft. Om professionalism och etik i ledarskapet (Natur & kultur 2010). 

Bibliotekets informationssökningskurser

Erica söker gärna information till sitt arbete via Stockholms universitetsbiblioteks webbplats. Hon går oftast via databaser hon känner till och till dem hör även Google Scholar. Ett motstånd i informationssökningsprocessen, menar Erica, är att man inte alltid vet vad man letar efter. Hon har dock varit behjälpt av de två kurser i informationssökning som hon gått på biblioteket. De gav en överblick över beståndet, säger hon. Dessutom nämndes DiVA (Digitala vetenskapliga arkivet). Det vanligaste tillvägagångssättet för Erica är att köpa den litteratur hon är särskilt intresserad av i bokhandeln och via antikvariat.net.  

Idag är det tämligen länge sedan Erica besökte biblioteket. Hon befinner sig i slutfasen av avhandlingsprojektet och arbetar, liksom många andra i denna fas, mest från sitt arbetsrum. Detta ställer högre krav på att den webbaserade söktjänsten fungerar mycket bra. Eftersom Ericas ämnesfokus ligger inom både etik och pedagogik har hon många gånger svårt att finna litteratur för hennes speciella syften. Ett önskemål som Erica har är att sökningar hon gör kan sparas som bevakningar, så att hon av biblioteket kan bli rekommenderad lämplig litteratur efterhand sådan katalogiseras. En önskvärd service skulle således kunna vara att forskare prenumererar på litteraturförslag utifrån sin sök- och beställningshistorik eller sina "favoritförfattare".

Vissa verktyg kan vara utmaningar

Fjärrlån och forskarleverans är tjänster som intresserar Erica, men som hon ännu inte använt. Dessa vill hon gärna veta mer om. Andra verktyg i Ericas arbete och som hör till bibliotekets service till forskare är dels referenshanteringssytemet EndNote, och dels avhandlingsmallen i Word. Dessa två menar Erica är allvarliga utmaningar, om inte hinder, för den vetenskapliga processen. Det krävs mycket av den enskilde forskaren för att både få de två programmen att fungera tillsammans och för att förstå hur mallen skall användas. Hon säger sig bland annat vara intresserad av hjälp med avhandlingens design, exempelvis att finna en lämplig omslagsbild, göra snygga diagram och illustrationer. "Man är ofta begränsad till den nivå man redan behärskar, vilket kan upplevas som ett hinder för att presentera forskningen på bästa sätt", säger Erica och anser att mallen gott kunde vara mycket enklare.

Open Access är ett område som Erica vill veta mer om. För henne är det viktigt att avhandlingar sprids så att forskare så snart som möjligt får del av de senaste rönen. Detta anser hon främjas av öppen digital spridning.

Praktiska nyttan i centrum

Den mest önskvärda hjälpen som Erica ser att biblioteket skulle kunna tillhandahålla är att erbjuda tjänster som sätter den praktiska nyttan i centrum -allt som underlättar arbetet. Den redan nämda minnesfunktionen för sökningar för respektive forskare anser hon därför vore en finurlig och välkommet inslag i informationsökningsprocessen.