Ur: Taflor och skildringar från Slesvigska kriget år 1864, Stockholm: Bonnier, 1864, s. 12-13

Återtåget från Dannevirke. Målning av Niels Simonsen (1807-1885).

"Händelser på krigsskådeplatsen: Återtåget från Dannevirke"
Bref från ett ögonvittne (dateradt Måndagen den 8 Februari 1864)

[För att undgå att bli omringade utrymmer danskarna befästningslinjen Dannevirke]

Man tänkte sig ett tåg om 4 mil - ty så långt var det nog - rörande sig framåt steg för steg, stundom med halt i hela timmar, då i têten hästarne snubblade för en kanon, eller några vagnar stjelpte och sperrade vägen för de andra. Man tänkte sig en mörk natt, under hvilken denna rörelse försiggår, och deri det hela tager sig ut som ett spöksceneri, under det vinden piskar den skarpa snön in i ansigtet, och kölden stelnar lemmarna, under det vägarne äro så halkiga […]. Jag stannade i staden Slesvig till kl 11 om aftonen och hörde till de sista af tåget. Ställningen hölls ännu besatt vid min afresa; men vid midnatt […] lemnades den af de sista bataljonerna […]. Långsamt rullade de öppna vagnarne framåt liksom vid ett liktåg, och långsamt rörde sig bataljonerna ljudlöst framåt. Ingen sång, intet skämt lifvade marschen; det var med sorg och bedröfvelse, som Danska arméen, nationens hopp och stöd, lemnade den post, den ställts att vakta. […]

Slutligen uppnådde vi kl. 4 på lördags eftermiddag Flensborg, trötta af den 17 timmars långa marschen […]. I staden Slesvig [tyskvänlig stad] hade allt varit tyst som grafven, icke något vänligt ord, någon vänlig handtryckning till afsked, med undantag af den goda "tante Esselbach", som förblef sig trogen ända till slutet, och af de få danska tjenstemännen. Men i Flensborg [mer danskvänlig] var befolkningen på benen; qvinnorna stodo med stora korgar fulla med smörgåsar, kaffe och varmt öl för de utmattade krigarne; […]