Ur: Taflor och skildringar från Slesvigska kriget år 1864, Stockholm: Bonnier, 1864, s. 34-35

Sönderborg

Sönderborgs Bombardement

Skildradt i bref af den 3 April 1864 af Franske Journalisten d'Arnoult, Correspondent för Parisertidningen "La Patrie".

I detta ögonblick hålla preussarne på att bombardera Sönderborg, en försvarslös stad, full af qvinnor och barn. Deras eld, som hela dagen varit starkt riktad mot de danska batterierna, ombytte plötsligt kl. 6 i går afton riktning, och stora projektiler började regna ned öfver staden. En af de första nedföll på gården till det hus, der jag bodde; derpå följde en annan och en tredje med korta mellanrum, och dessa senare voro helt säkert riktade mot det hus, der öfverbefälhafvaren tagit qvarter, hvilket hus låg alldeles bredvid mitt. Då jag bodde i bottenvåningen och då luften på gården blef obehaglig, gick jag ut på gatan i sällskap med en vän. Här började skådespelet antaga större dimensioner. Preussarne, som tycktes på det noggrannaste känna Sönderborgs topografiska beskaffenhet, nedslungade på hufvudgatan en massa stora granater […]. De förskräckte innevånarne ilade i största hast ut ur husen, somliga med ett linnebylte, andra med kökssaker o.s.v. Jag skall ständigt med rörelse ihågkomma en täck liten flicka, som följde med sin moder, i det hon kastade nyfikna blickar åt alla håll; modern svigtade under tyngden af ett stort bylte, barnet hade ett litet knyte och några leksaker i handen, begge gingo så fort de förmådde; […] ett högt skrik hördes; jag gick närmare och såg, att barnet fått magen uppristad af en granatstump och att modern kastat sig på knä vid dess sida och sökte med händerna hålla tillbaka inelfvorna, som ville vältra ut. […] I detsamma kom en vagn, som var lassad med halm; på densamma lades barnets kropp, och modern följde gråtande efter, qvarglömmande sin börda.

Vi böjde oss vördnadsfullt för denna outsägliga sorg. På mindre än en halftimme följde hundrade episoder, alla lika hjertskärande, efter hvarandra. […]

Vi måste bana oss väg genom en tät sammanpackad massa af män, hästar och vagnar, och jag tror att man lättare skulle kunna flytta en obelisk än få en dansk soldat att lemna sin post. […] Det var ett afskyvärdt väder, det regnade, blåsten tjöt, och vi vadade i smuts till fotknölarna; rundt omkring oss gingo sakta gråtande qvinnor, som utom sina öfriga bördor oftast hade ett eller flera barn på armarna. Bakom den flyende mängden ljöd kanondundret, branden kastade sitt dunkla sken, granaterna foro hvisslande genom luften, här och der hördes ett genomborrande skrik; det var en tafvla af det djupaste elände.