Ur: Taflor och skildringar från Slesvigska kriget år 1864, Stockholm: Bonnier, 1864, s. 37-38

Vid Dybböl. Foto:Rosenblad/Söderholm 1997

I dag hafva preussarne vunnit en länge efterlängtad triumf; de hafva bortskjutit hufven på Dybböl qvarn, och den lycklige artillerist, som utfört denna bedrift, har förmodligen allaredan stoppat den utlofvade belöningen af 20 pr. thlr i sin ficka. Länge stod qvarnen stolt och trotsade alla kulor […].

Sedan jag sist skref, har ingenting förefallit af väsendligt intresse. Fiendens skjutning fortsättes […] Murarne skälfde, fönstren klingade, det var som om alla elementer varit i uppror. Längs kusten af det Slesvigska fastlandet rullade echot och återgaf mångfaldigt hvarje ljud; det var ett verkligt helvetiskt larm. I den disiga luften höjde sig qvarlefvorna af Dybböl qvarn uppe på backen såsom en andesyn i ett modernt franskt drama […]. Men att ligga stilla bakom skansarne, i löpgrafvarne, utan betäckning, medan granaterna hagla ned omkring dem, medan spillrorna susa genom luften och dräpa eller lemlästa deras kamrater, och det utan att sjelfva kunna göra något […] det är ett tillstånd, som ingen kan göra sig ett begrepp om, som icke har sett det.