Ur: Kuylenstierna-Wenster, Elisabeth, Kristina Gyllenstierna, Stockholm: Fritzes, 1912, s. 3, 15-19 (historisk roman)

Staty vid Stockholms slott. Foto: Rosenblad/Söderholm 1996

Kristina Gyllenstierna

Det tör väl icke töva länge, förrän den lede juten och kung Kristierns tyska anhang äro tillbakaslagna. Så skedde ju förnyligen vid Brännkyrka, så skall det väl ock med helgonens bistånd gå denna gång.

[...]

Kristina har just fått bud om att Sten Sture är död. I hemlighet förbereder hon nu försvaret av Stockholm.

"Vår ädle herre ville icke töva. Han längtade svårligen efter eder, fru Kerstin, och begärde att bli förd till Stockholm genom natt och dag. I morse - ute på Mälarens is - sattes dödsljuset i hans hand [...]

Gösta pipares trinda rödklädda figur har näppeligen hunnit sluta sin rond på stadsmuren, där han gällt blåser staden ur vård, förrän fru Kerstin står i brevkammaren, dit hon kallat herr Peder. Han kommer brådskande, men stannar mitt i sin hövitska hälsning, ty aldrig har han skådat ett ansikte likt hennes. Hon är väl blek, och i ögonen bor ingen glädje, men det är ett förklarat, ljust skimmer över hennes drag. Han kommer att tänka på en pilgrim, vilken fått staven i hand och skall vandra till den heliga graven.

"Så tidigt uppe", säger han, "har I redan undfått något brev eller bud?"

"Ja", svarar hon lungt. "Jag har haft bud. Följ mig ut i staden, herr Peder. Vi skola undersöka försvarsverken, men det är icke nödigt att mäla detta för någon. [...]

Hennes iver var sjuk och het, men hon eldade dock fliten varhelst hon drog fram, och hon förunnades höra, hur kär unge herr Sten var dem alla. På honom trodde de. Han var befriaren från danskvälde och prästförtryck, och för hans skull brådskade de villigt med sin gärning. [...]

Många händer tryckte hennes och många läppar snuddade vid hennes klänningsfåll. [...]

"Herr Sten är död", säger hon, "och dock icke död. Hören I det alla, och må det ljuda vida över allt Sveriges land; han är icke död, ty hans ära lever." [...]