Karl XII var en krigarkung. Nästan hela sin regenttid befann han sig med sina karoliner långt utanför Sveriges gränser. Alla karoliner måste vara beredda att offra sig för krigsäran. Senare tiders anhängare av aggressiv nationalism predikade att man måste offra sig för sin nation. Kriget härdade och uppfostrade folket. Det stärkte den nationella enheten. Fredstider är förslappande. Lidandet är det enda som kan förbättra människan. Lidandet ger storhet och för utvecklingen framåt. Kriget - det största lidandet - är alltså en nödvändighet. Vi känner idag igen det från Khomeinis självmordspatruller som gick genom minfälten, sikernas och singalesernas dödsskvadroner, de militanta muslimernas religiösa soldater i kampen mot den västerländska "stora Satan".

Karl XII. Målning av J. Kronberg (1850-1921).

Vid 1900-talets början sade den tyske generalen och författaren Friedrich von Bernhardi att kriget visserligen var förstörande, men att det också hade en "skapande och renande kraft". Kriget var ett uttryck för ett "helt folks gemensamma vilja". Nationen enades och samlade sig mot en gemensam fara.

Verner von Heidenstam för fram liknande tankar i sin bok Karolinerna från 1898: Han ansåg att det nationella hade "förslappats" och han vände sig därför till stormaktstidens tragiska slutår. Genom prövningar, lidanden och offer skulle nationalkänslan växa sig stark och människans bästa sidor lyftas fram. Folkets offervilja tecknas med patetisk högtidlighet. Heidenstam uppehåller sig inte så mycket vid segeråren utan mera vid nederlagen. Det är i nederlagens tid de stora offren krävs. Karl XII reser sig övermänskligt stor. Men det är ändå inte han som dominerar handlingen i Karolinerna. Nej, det är "småfolket", de som kämpar i det tysta, som Heidenstam vill visa upp. "Karolinerna" är det svenska folket och de soldater som tålmodigt och tappert utstår krig och svält.

Boken är en exempelsamling för idén att det inte är maklighet och vällevnad, utan nöd och fattigdom, som väcker ett folks bästa egenskaper till liv och som stärker nationalkänslan. Slutorden lyder: "Älskat vare det folk, som i sin storhets fall gjorde sin fattigdom ärad inför världen!"

Historikern Anders Fryxell skrev tidigare under 1800-talet om Karl XII. Hans bild av "hjältekungen" är en helt annan. Kungen beskrivs som ett omoget och oansvarigt barn, som gör vad som faller honom in utan någon hänsyn till andra människor. Han bryr sig inte om konsekvenserna av sina handlingar. Dessutom, fortsätter Fryxell, är Karl XII krigsgalen. På slagfältet rider han ofta först och hugger vilt med värjan. Inte heller bryr han sig om sina egna soldater, trots att de lider svårt och dör av kyla, svält och sjukdomar.

Fryxell kritiserar Karl XII för ytterligare en sak: Under drygt 10 års tid håller han sig utomlands i olika strider och försummar helt sitt eget land. Sverige förlorar under han bortvaro Balticum och Finland, utan att kungen företar något för dess försvar. Tvärtom, tar han folk från dessa områden och förslösar människor och resurser på meningslösa fälttåg i södra Polen och Sachsen. De svenska östersjöprovinserna kommer under tiden att grymt härjas av ryssarna. I Sverige är nöden svår alltmedan kungen krigar lång nere i Europa, eller uppehåller sig flera år i Turkiet utan att göra något alls.